Det är något på gång nu. Därför ska det här ämnet få en egen blogg.
Jag har kämpat mycket genom åren. För mycket. men nu verkar det äntligen vara en ljusning på gång.
Ibland när jag orkar kommer jag att skriva om jobbiga episoder som jag har varit med om. Ibland kommer jag att skriva om hur jag har det just nu. Det kan vara hur bra det går nu när jag verkar ha hittat en medicin som faktiskt fungerar. Det kan vara hur tokigt det kan gå när sjukdomen faktiskt inte riktigt bryr sig om huruvida jag har en bra medicin eller inte. Eller om att jag faktiskt kan må dåligt ändå. Men förhoppningsvis inte SÅ dåligt, som jag jag gjort förut.
Ibland kanske jag klistrat in ett och annat gammalt inlägg som jag har skrivit om det här på en annan blogg, där jag ibland bara var tvungen att lätta mitt hjärta trots att den bloggen egentligen handlade om något helt annat.
Ibland kommer jag att skriva om hur normalt mitt liv är. Vad jag gör med barnen och hur bra jag mår och att jag går på IKEA och handlar, precis som alla ni andra där ute som inte har nån konstig diagnos som man måste googla för att förstå sig på.
Mitt mål är nämligen att göra allt vad jag kan för att minska stigmatiseringen kring psykiska sjukdomar i allmänhet och bipolär sjukdom i synnerhet. Jag vill visa dig att det är väldigt lite som skiljer oss från varandra. Jag kan sköta ett jobb precis lika bra som du. javisst är jag kanske hemma på grund av min sjukdom ett par gånger varje år, men du kanske är hemma på grund av att du har astma, eller ett dåligt knä eller migrän. På vilket sätt är min sjukdom sämre eller värre än din?
Jag vill uppnå ett budskap som får dig att fundera en extra gång på hur du bemöter människor i din närhet när du får reda på att de har en psykisk diagnos. Jag vill inte att någon ska behöva dölja sin diagnos, eller vara rädd för att bli avslöjad. Att gå med en klump i magen för att man inte vet hur man ska bli bemött av vänner eller kollegor, om man ska bli av med sitt jobb, hur man ska bli behandlad eller kanske särbehandlad.
Jag vet hur viktigt det är, för jag har upplevt allt det här. Du kan stå där och hävda att det är skitsnack, men det är det inte. Människor särbehandlas på grund av psykisk sjukdom varje dag. Man stämplas och behandlas som mindre värd. Det antas massa saker. Som att man inte kan sköta sitt jobb och att man måste gå ner i tid eller att man måste fråntas ansvar. Ofta blir man inte ens tillfrågad, utan det bara görs ovanför ens huvud. Tyvärr sker det också i vänskapskretsar. Vänner tror att man är galen. De vågar inte umgås med sina barn i närheten av en längre. Är det inte tragiskt? Att man kan ta till så drastiska åtgärder när man uppenbarligen vet så lite.
Därför vill jag ta tillfället i akt att sprida så mycket kunskap och ta död på så mycket okunskap som jag kan. Jag kommer att be er att sprida mina inlägg så mycket ni kan. Och jag kommer att hoppas att vi tillsammans kan minska på stigmatiseringen och göra det lättare för människor att söka och få korrekt vård för sina problem.
Jag avslutar där idag. Nu ska vi se hur många följare vi kan få med hjälp av facebooks makt!
På återseende.
//Jucea
Jag har kämpat mycket genom åren. För mycket. men nu verkar det äntligen vara en ljusning på gång.
Ibland när jag orkar kommer jag att skriva om jobbiga episoder som jag har varit med om. Ibland kommer jag att skriva om hur jag har det just nu. Det kan vara hur bra det går nu när jag verkar ha hittat en medicin som faktiskt fungerar. Det kan vara hur tokigt det kan gå när sjukdomen faktiskt inte riktigt bryr sig om huruvida jag har en bra medicin eller inte. Eller om att jag faktiskt kan må dåligt ändå. Men förhoppningsvis inte SÅ dåligt, som jag jag gjort förut.
Ibland kanske jag klistrat in ett och annat gammalt inlägg som jag har skrivit om det här på en annan blogg, där jag ibland bara var tvungen att lätta mitt hjärta trots att den bloggen egentligen handlade om något helt annat.
Ibland kommer jag att skriva om hur normalt mitt liv är. Vad jag gör med barnen och hur bra jag mår och att jag går på IKEA och handlar, precis som alla ni andra där ute som inte har nån konstig diagnos som man måste googla för att förstå sig på.
Mitt mål är nämligen att göra allt vad jag kan för att minska stigmatiseringen kring psykiska sjukdomar i allmänhet och bipolär sjukdom i synnerhet. Jag vill visa dig att det är väldigt lite som skiljer oss från varandra. Jag kan sköta ett jobb precis lika bra som du. javisst är jag kanske hemma på grund av min sjukdom ett par gånger varje år, men du kanske är hemma på grund av att du har astma, eller ett dåligt knä eller migrän. På vilket sätt är min sjukdom sämre eller värre än din?
Jag vill uppnå ett budskap som får dig att fundera en extra gång på hur du bemöter människor i din närhet när du får reda på att de har en psykisk diagnos. Jag vill inte att någon ska behöva dölja sin diagnos, eller vara rädd för att bli avslöjad. Att gå med en klump i magen för att man inte vet hur man ska bli bemött av vänner eller kollegor, om man ska bli av med sitt jobb, hur man ska bli behandlad eller kanske särbehandlad.
Jag vet hur viktigt det är, för jag har upplevt allt det här. Du kan stå där och hävda att det är skitsnack, men det är det inte. Människor särbehandlas på grund av psykisk sjukdom varje dag. Man stämplas och behandlas som mindre värd. Det antas massa saker. Som att man inte kan sköta sitt jobb och att man måste gå ner i tid eller att man måste fråntas ansvar. Ofta blir man inte ens tillfrågad, utan det bara görs ovanför ens huvud. Tyvärr sker det också i vänskapskretsar. Vänner tror att man är galen. De vågar inte umgås med sina barn i närheten av en längre. Är det inte tragiskt? Att man kan ta till så drastiska åtgärder när man uppenbarligen vet så lite.
Därför vill jag ta tillfället i akt att sprida så mycket kunskap och ta död på så mycket okunskap som jag kan. Jag kommer att be er att sprida mina inlägg så mycket ni kan. Och jag kommer att hoppas att vi tillsammans kan minska på stigmatiseringen och göra det lättare för människor att söka och få korrekt vård för sina problem.
Jag avslutar där idag. Nu ska vi se hur många följare vi kan få med hjälp av facebooks makt!
På återseende.
//Jucea
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar