Livet är inte alltid lätt.
Att gå igenom en skilsmässa är verkligen ingen småsak. Jag vet att jag har verkat så positiv och framåtseende och ärligt talat - full of crap! För det är så det fungerar. Det kallas förnekelsefasen, den första fasen i den sorgebearbetning som vi alla går igenom. Jag undrar om sorgearbetet ser likadant ut för oss som är bipolära eller bär på en annan stor samtidig kamp, som för det man kallar det normala. Det verkar inte så, åtminstone inte för mig.
Förnekelsefasen innebär, som namnet antyder, att man vägrar ta in det som hänt. Man börjar inte bearbeta händelsen och sorgen, eftersom man helt enkelt förnekar att det som hänt har hänt. Det kommer bli bra, det är bara på låtsas, det är någon som har fel...
Förnekelsefasen anses normalt vara allt mellan några minuter till några dagar. Den kallas också Chockfasen, eftersom det egentligen handlar om en initial chock som måste släppa innan händelsen kan tas in och börja bearbetas. Exempel: Du får veta att någon skadat sig, eller dött, och förnekelsefasen är den tiden som går från att du får beskedet till att du börjar gråta eller skrika över skadan eller döden. Som sagt, oftast är den inte så lång.
Men så finns det undantag.
När människor lever i stor allmän otrygghet, när det som hände stör "det enda livet man kände till", när man till exempel kände att det var vi mot världen och någon händer ens vän eller barn eller partner eller de vänder en ryggen. Då händer något. Plötsligt blir förnekelsen av händelsen det enda sättet att fortsätta leva. Alternativet finns helt enkelt inte.
Det är då man fastnar i sitt sorgearbete och det tar en onaturlig väg.
Det var där jag hamnade.
Utan att veta om det.
Nu är det 7 månader sedan det blev klart att jag skulle separera, och bara ett par veckor sedan som jag insåg att jag har gått runt hela tiden och trott att allt skulle lösa sig. Inte för att jag är en obotlig romantiker. Inte för att jag nödvändigtvis VILL att det ska lösa sig. Utan för att det fanns inget alternativ. Det skulle inte finnas något liv på andra sidan.
Jag insåg att jag tog skilsmässan så bra för att jag hela tiden hade en tro på framtiden, inbillad eller ej.
Men jag tvingades till sist såklart att inse att mitt ex inte alls brydde sig om någon framtid med mig. Vad fan, han träffade ju nån ny efter bara några månader, och träffar henne fortfarande. Och jag tänkte hela tiden att han vill ju bara leka av sig. men ju mer engagerad han blev med henne ju mer kände jag mig lurad. Och jag blev arg på honom. SKITARG!
Han har faktiskt pratat om ett oss i framtiden, så det är inte bara inbillning. Men det var egentligen inte mig han var intresserad av. Flera gånger har jag fått höra vad jag borde ändra på, och vad han inte tycker om.... Det gör mig ARG!!! Att jag har jobbat i 15 år med min självkänsla och personlighet och sedan blir ratad för den av någon som borde älska mig!
Så vad tusan då?? Nu får han tåla att jag är ARG! Jag är arg och ledsen, skriker, gråter och sover flera dygn i rad ibland. Jag har gråtit tills jag har kräkts många nätter i rad!!! Jag sörjer!!! För framtiden som aldrig blev!!! För att han är en skit som träffade nån ny 3 månader efter vår separation, 1 månad efter skilsmässopapprena vad påskrivna. En skit som inte kan acceptera att någon utvecklas och får en egen vilja som inte stämmer överens med hans egen. Som inte älskar mig för att jag har fel frisyr och klädstorlek. Jag sörjer känslan av att alltid ha någon där, vad som än händer! Den känslan kommer jag aldrig få vara med om igen för jag kommer aldrig att kunna tro på det igen! Jag sörjer att jag inte kunde plugga vidare för att jag inte hade nåt stöd i det, och för att det inte är lätt som ensamstående mamma.Jag sörjer att jag numera inte får vara med och umgås med mina vänner för att hans nya flickvän har tagit min plats i kompisgänget...
Men vet ni vad?
Jag SÖRJER!!!
Och vet ni vad det betyder?
Det betyder att jag har gått vidare.
Jag kan gråta tills jag kräks!! Jag kan skrika tills jag inte kan få ur mig ett ljud till!! Jag kan sova tills jag har så ont och är så slapp att jag knappt kan ta mig ur sängen!!
För jag vet att jag har gått vidare!!!
Jag förnekar inte mitt liv längre!! Jag lever i det, mår dåligt av det, men också bra av det!! Och jag har överlevt!!
Och jag är på väg mot nånting bättre!!
Att gå igenom en skilsmässa är verkligen ingen småsak. Jag vet att jag har verkat så positiv och framåtseende och ärligt talat - full of crap! För det är så det fungerar. Det kallas förnekelsefasen, den första fasen i den sorgebearbetning som vi alla går igenom. Jag undrar om sorgearbetet ser likadant ut för oss som är bipolära eller bär på en annan stor samtidig kamp, som för det man kallar det normala. Det verkar inte så, åtminstone inte för mig.
Förnekelsefasen innebär, som namnet antyder, att man vägrar ta in det som hänt. Man börjar inte bearbeta händelsen och sorgen, eftersom man helt enkelt förnekar att det som hänt har hänt. Det kommer bli bra, det är bara på låtsas, det är någon som har fel...
Förnekelsefasen anses normalt vara allt mellan några minuter till några dagar. Den kallas också Chockfasen, eftersom det egentligen handlar om en initial chock som måste släppa innan händelsen kan tas in och börja bearbetas. Exempel: Du får veta att någon skadat sig, eller dött, och förnekelsefasen är den tiden som går från att du får beskedet till att du börjar gråta eller skrika över skadan eller döden. Som sagt, oftast är den inte så lång.
Men så finns det undantag.
När människor lever i stor allmän otrygghet, när det som hände stör "det enda livet man kände till", när man till exempel kände att det var vi mot världen och någon händer ens vän eller barn eller partner eller de vänder en ryggen. Då händer något. Plötsligt blir förnekelsen av händelsen det enda sättet att fortsätta leva. Alternativet finns helt enkelt inte.
Det är då man fastnar i sitt sorgearbete och det tar en onaturlig väg.
Det var där jag hamnade.
Utan att veta om det.
Nu är det 7 månader sedan det blev klart att jag skulle separera, och bara ett par veckor sedan som jag insåg att jag har gått runt hela tiden och trott att allt skulle lösa sig. Inte för att jag är en obotlig romantiker. Inte för att jag nödvändigtvis VILL att det ska lösa sig. Utan för att det fanns inget alternativ. Det skulle inte finnas något liv på andra sidan.
Jag insåg att jag tog skilsmässan så bra för att jag hela tiden hade en tro på framtiden, inbillad eller ej.
Men jag tvingades till sist såklart att inse att mitt ex inte alls brydde sig om någon framtid med mig. Vad fan, han träffade ju nån ny efter bara några månader, och träffar henne fortfarande. Och jag tänkte hela tiden att han vill ju bara leka av sig. men ju mer engagerad han blev med henne ju mer kände jag mig lurad. Och jag blev arg på honom. SKITARG!
Han har faktiskt pratat om ett oss i framtiden, så det är inte bara inbillning. Men det var egentligen inte mig han var intresserad av. Flera gånger har jag fått höra vad jag borde ändra på, och vad han inte tycker om.... Det gör mig ARG!!! Att jag har jobbat i 15 år med min självkänsla och personlighet och sedan blir ratad för den av någon som borde älska mig!
Så vad tusan då?? Nu får han tåla att jag är ARG! Jag är arg och ledsen, skriker, gråter och sover flera dygn i rad ibland. Jag har gråtit tills jag har kräkts många nätter i rad!!! Jag sörjer!!! För framtiden som aldrig blev!!! För att han är en skit som träffade nån ny 3 månader efter vår separation, 1 månad efter skilsmässopapprena vad påskrivna. En skit som inte kan acceptera att någon utvecklas och får en egen vilja som inte stämmer överens med hans egen. Som inte älskar mig för att jag har fel frisyr och klädstorlek. Jag sörjer känslan av att alltid ha någon där, vad som än händer! Den känslan kommer jag aldrig få vara med om igen för jag kommer aldrig att kunna tro på det igen! Jag sörjer att jag inte kunde plugga vidare för att jag inte hade nåt stöd i det, och för att det inte är lätt som ensamstående mamma.Jag sörjer att jag numera inte får vara med och umgås med mina vänner för att hans nya flickvän har tagit min plats i kompisgänget...
Men vet ni vad?
Jag SÖRJER!!!
Och vet ni vad det betyder?
Det betyder att jag har gått vidare.
Jag kan gråta tills jag kräks!! Jag kan skrika tills jag inte kan få ur mig ett ljud till!! Jag kan sova tills jag har så ont och är så slapp att jag knappt kan ta mig ur sängen!!
För jag vet att jag har gått vidare!!!
Jag förnekar inte mitt liv längre!! Jag lever i det, mår dåligt av det, men också bra av det!! Och jag har överlevt!!
Och jag är på väg mot nånting bättre!!
