Som bipolär är det ganska vanligt att man dras med ett shoppingberoende. Eller egentligen är det kanske inte ett shoppingberoende, utan mer en shoppingimpuls. Men det fungerar nästan likadant, så jag kommer troligtvis ofta att kalla det för shoppingberoende här på min blogg.
När man lider av det här shoppingberoendet så gör man antingen av med små summor väldigt ofta, eller så slänger man bort stora (ofta gigantiska) summor på impulsinköp. Ofta handlar det om pengar som man inte har.
Jag har nog tur, för jag får visserligen en riktigt skön kick av shopping, men jag handlar inte för pengar som jag inte har, även om jag kanske handlar för mer än jag borde och definitivt mer än vad jag behöver!
Jag har två stora utgiftsposter, och det är böcker och nagellack. Jag läser också ofantligt mycket mer än vad en medelsvensson verkar göra och lackar nog också naglarna mer. Nagellacken är också en samlingshobby, och har ett djup i sig som de flesta nog inte förstår sig på som mest ser nagellack i hyllan i butiken. Just nu hänger jag på ett par sidor som inriktar sig på säljare som tillverkar egna nagellack, alltså människor som sitter hemma i stugan och blandar sina nagellack för hand, och sedan säljer. Mycket fascinerande, och otroligt mycket mer intressant än att gå på ICA Maxi eller Kicks och köpa ett nagellack som tillverkats i tiotusentals (om inte mer) exemplar.
Nåja, nu var det ju inte det jag skulle snöa in mig på...
Shoppingberoende, eller pengaproblem på grund av impulsköp, är ett av de större bekymmer som man kämpar med när man lider av bipolär sjukdom. Vissa har det lättare, vissa har det riktigt svårt. Värst är det kanske för vänner och familj som kan bli de som drabbas hårdast när någon skuldsätter sig själv och behöver räddas ut ur en omöjlig situation.
Det är här dagens viktiga ämne kommer in. Jag vill berätta för er hur viktigt det är för en person med bipolär sjukdom att våga kunna vara öppen med sin sjukdom. För det är oerhört viktigt att vänner och familj vet vilka problem man kämpar med och vilket stöd man behöver. Då kan man undvika att hamna i omöjliga situationer.
Exempel:
Om bara Anna vågar berätta för sin sambo om sin sjukdom, och om sitt köpberoende, så kan de tillsammans göra upp en handlingsplan under en period då Anna mår bra. De kan besluta att Anna inte ska ha eget ansvar över kreditkort, inte ha ensamrätt till stora kontantuttag och så vidare. Det går att sätta säkerhetsåtgärder i spel, så att den dagen Anna mår sämre, och köpimpulsen slår till, så slår även säkerhetsåtgärden till och Anna klarar sig ur situationen. Arg kanske, men åtminstone inte skuldsatt för livet. Och episoden (manisk) kommer att gå över, och då släpper också ilskan.
Stödet från anhöriga är jätteviktigt! Utan stödet hade Anna istället fått dölja sin sjukdom, levt med ångest över att bli påkommen, och när sedan köpimpulsen slagit till hade kanske det oundvikliga hänt och hon hade skuldsatt sig för livet. Riskerat familjens hem för att hon "bara var tvungen att ha något". Hon hade sedan till slut varit tvungen att erkänna vad hon hade gjort, och istället för stöd hade hon troligtvis behandlats som boven i dramat och belagts med skuld. Och till viss del blir det ju sant, för vem hade kunnat hjälpa henne om hon inte hade sagt något? Men tänk istället så här. Vem skapar miljön där det blir möjligt för henne att vara öppen med sin sjukdom? Vi är alla skyldiga att skapa en sån miljö för våra nära och kära. För våra älskade, för våra barn, för våra vänner och för våra arbetskamrater. För alla våra medmänniskor!
Vi kan inte lägga skulden på någon som inte har vågat berätta. Vi måste istället rannsaka oss själva och fråga varför vi inte varit mottagliga nog eller öppna nog för att de skulle våga berätta. Vad gjorde dem rädda för hur de skulle bli bemötta? Och varför ska det vara så? Kan vi göra något för att ändra på det i framtiden? Så att nästa person vi möter inte är lika rädd att vara öppen med oss. Kan vi gå ut bland vår familj, våra vänner, på vår arbetsplats eller i samhället och öppet berätta att vi tycker att det ska vara ok att prata om sin psykiska hälsa eller ohälsa och att söka stöd hos sin omgivning? Kan vi arbeta tillsammans för att minska stigmatiseringen gällande psykiska sjukdomar? Kan vi försöka intressera oss lite mer för varandra och se om vi kan vi göra skillnad för nästa person vi möter?
Om du tycker som jag, så hjälp mig dela det här budskapet, och följ gärna min blogg på bloglovin via länken här nedan.
Tack!
// jucea
http://www.bloglovin.com/blog/10114603/mitt-bipolara-liv
När man lider av det här shoppingberoendet så gör man antingen av med små summor väldigt ofta, eller så slänger man bort stora (ofta gigantiska) summor på impulsinköp. Ofta handlar det om pengar som man inte har.
Jag har nog tur, för jag får visserligen en riktigt skön kick av shopping, men jag handlar inte för pengar som jag inte har, även om jag kanske handlar för mer än jag borde och definitivt mer än vad jag behöver!
Jag har två stora utgiftsposter, och det är böcker och nagellack. Jag läser också ofantligt mycket mer än vad en medelsvensson verkar göra och lackar nog också naglarna mer. Nagellacken är också en samlingshobby, och har ett djup i sig som de flesta nog inte förstår sig på som mest ser nagellack i hyllan i butiken. Just nu hänger jag på ett par sidor som inriktar sig på säljare som tillverkar egna nagellack, alltså människor som sitter hemma i stugan och blandar sina nagellack för hand, och sedan säljer. Mycket fascinerande, och otroligt mycket mer intressant än att gå på ICA Maxi eller Kicks och köpa ett nagellack som tillverkats i tiotusentals (om inte mer) exemplar.
Nåja, nu var det ju inte det jag skulle snöa in mig på...
Shoppingberoende, eller pengaproblem på grund av impulsköp, är ett av de större bekymmer som man kämpar med när man lider av bipolär sjukdom. Vissa har det lättare, vissa har det riktigt svårt. Värst är det kanske för vänner och familj som kan bli de som drabbas hårdast när någon skuldsätter sig själv och behöver räddas ut ur en omöjlig situation.
Det är här dagens viktiga ämne kommer in. Jag vill berätta för er hur viktigt det är för en person med bipolär sjukdom att våga kunna vara öppen med sin sjukdom. För det är oerhört viktigt att vänner och familj vet vilka problem man kämpar med och vilket stöd man behöver. Då kan man undvika att hamna i omöjliga situationer.
Exempel:
Om bara Anna vågar berätta för sin sambo om sin sjukdom, och om sitt köpberoende, så kan de tillsammans göra upp en handlingsplan under en period då Anna mår bra. De kan besluta att Anna inte ska ha eget ansvar över kreditkort, inte ha ensamrätt till stora kontantuttag och så vidare. Det går att sätta säkerhetsåtgärder i spel, så att den dagen Anna mår sämre, och köpimpulsen slår till, så slår även säkerhetsåtgärden till och Anna klarar sig ur situationen. Arg kanske, men åtminstone inte skuldsatt för livet. Och episoden (manisk) kommer att gå över, och då släpper också ilskan.
Stödet från anhöriga är jätteviktigt! Utan stödet hade Anna istället fått dölja sin sjukdom, levt med ångest över att bli påkommen, och när sedan köpimpulsen slagit till hade kanske det oundvikliga hänt och hon hade skuldsatt sig för livet. Riskerat familjens hem för att hon "bara var tvungen att ha något". Hon hade sedan till slut varit tvungen att erkänna vad hon hade gjort, och istället för stöd hade hon troligtvis behandlats som boven i dramat och belagts med skuld. Och till viss del blir det ju sant, för vem hade kunnat hjälpa henne om hon inte hade sagt något? Men tänk istället så här. Vem skapar miljön där det blir möjligt för henne att vara öppen med sin sjukdom? Vi är alla skyldiga att skapa en sån miljö för våra nära och kära. För våra älskade, för våra barn, för våra vänner och för våra arbetskamrater. För alla våra medmänniskor!
Vi kan inte lägga skulden på någon som inte har vågat berätta. Vi måste istället rannsaka oss själva och fråga varför vi inte varit mottagliga nog eller öppna nog för att de skulle våga berätta. Vad gjorde dem rädda för hur de skulle bli bemötta? Och varför ska det vara så? Kan vi göra något för att ändra på det i framtiden? Så att nästa person vi möter inte är lika rädd att vara öppen med oss. Kan vi gå ut bland vår familj, våra vänner, på vår arbetsplats eller i samhället och öppet berätta att vi tycker att det ska vara ok att prata om sin psykiska hälsa eller ohälsa och att söka stöd hos sin omgivning? Kan vi arbeta tillsammans för att minska stigmatiseringen gällande psykiska sjukdomar? Kan vi försöka intressera oss lite mer för varandra och se om vi kan vi göra skillnad för nästa person vi möter?
Om du tycker som jag, så hjälp mig dela det här budskapet, och följ gärna min blogg på bloglovin via länken här nedan.
Tack!
// jucea
http://www.bloglovin.com/blog/10114603/mitt-bipolara-liv
Så bra att du skriver öppet om det här. Det är alldeles för mycket hysch-hysch och tabun om det är med psykiatriska diagnoser. Jag har fått diagnoserne kronisk depression, utmattningsdepression och liknande, men när jag läser det du skriver om shoppingberoende så börjar jag undra om inte jag också är bipolär. Böcker, smink och kläder är mina grejer som jag shoppar...
SvaraRaderaJag hoppas du har någon omkring dig som stoppar dig, för så som du skriver på fb är ju inte resultatet av någon med kontroll. Håll i dina pengar om du nu måste flytta. Det är flera med mig som tycker du har spårat ut rejält.
SvaraRaderaTill att börja med - Tack! Det är viktigt att man har människor som har koll! Men sen till kritiken. Du kommenterar mig, som går ut och skriver öppet om något av det svåraste som finns, genom att vara anonym, trots att vi tydligen känner varandra. Vågar du inte möte mig öga mot öga med dina åsikter? Och var har jag spårat ur rejält? Jag gissar att du år en av mina nagellackstjejer (jag vill inte nämna några namn och gissa) och att det är mina nagellacksinköp det handlar om, en av mina lyxer här i livet. För jag vet att det är väldigt många inköp just nu. Inte så konstigt kanske, eftersom jag "flyttar hemifrån" om en månad, och har blivit utköpt ur mina nuvarande möbler och inventarier för att lämna det bakom mig och köpa nytt. Så nagellacken är just det onödiga jag köper, i en mängd av andra inköp just nu, som kanske kan vara missledande om man inte vet min situation, där många inköp kan ses som lyxinköp i mängd. Nagellack är min hobby, och JA, några inköp har jag gjort enbart för att jag har behövt peppa upp mig själv. Men de har varit få och inte gällt några stora summor. Alla mina inköp har hållit sig inom utsatt budget, och jag har sålt andra nagellack eller andra saker som jag rensat ut inför flytten just för att kunna unna mig själv den här lyxen. Jag tycker inte att jag förtjänar kritiken, även om jag verkligen uppskattar att någon tar sig tid att värna om mig. men jag hade uppskattat om det hade skett öga mot öga, och inte anonymt. Det känns lite fegt på nåt vis. Att komma med kritik mot mitt innersta, men inte ens våga skriva under med en signatur. Det kan ju aldrig bli en dialog när man gör så... Tack för omtanken. Hoppas att du vågar skriva under nästa gång!
RaderaHej tjejen...
SvaraRaderaKommer att följa din blogg nu när jag har hittat den :-)
Lever själv med en bipolär man sen 11 år, och bara för ett litet tag sen så fick han nu diagnosen Bipolär 2.
Det är samma som du har va?
Hans visar sig med att i hans maniska perioder så spelar han på nätet ... precis som du säger för pengar som vi inte har ..
Men nu sen 2 månader tbx så medicineras han för just bipolär. känns som om det är på rätt håll nu.
Ta hand om dig nu & jag lever vid sidan om detta så jag tror jag vet vad du går igenom... önskar dig all lycka nu med flytt och att sjukdomen inte går in i ett skov av allt detta.
Kram på dig... hittade dig från Nagellacksgruppen :-)
Tack!
RaderaOch vilken daglig kamp du måste gå igenom som står vid sidan av och stöttar din man genom det här!
Ja jag har bipolär typ 2, tack och lov med milda maniska episoder. Vad har ni fått för medicinering? Hjälper det tycker ni? Jag har själv fått Topimax sedan en dryg månad tillbaka, efter att ha provat flera andra mediciner som inte har fungerat eller som jag inte har tålt. Äntligen ljusnar det!
Mitt liv går igenom en jobbig fas just nu och jag har kastats in i en mixed episode som följd av det, som jag funderar på att skriva ett inlägg om. Har din man också sådana? Jag tycker de är jobbigast att gå igenom eftersom man pendlar så snabbt mellan att gråta och skratta flera gånger om dagen.
Tack för din kommentar!
kram!