Efter fem dagar har bloggen bevisat sin nödvändighet...

Ja, det tog bara fem dagar. Och sen kom det en kommentar som visade varför bloggen behövs.

Jag vet fortfarande inte vem som skickade kommentaren eftersom den skickades anonymt, och jag vill heller inte peka ut någon. Jag vill peka ut ett problem.

Jag skrev ett inlägg om shopping och bipolär sjukdom. Jag ville belysa problemet om shoppingimpulser som ibland följer med främst maniska episoder. Det finns risk att man investerar sina pengar, köper bil eller hus över dess värde, spelar bort pengarna eller på något annat sätt försätter sig i skuld för resten av livet. Och det är ett jättestort problem. Det finns också mindre skalor av det här problemet.

Jag håller just nu på att separera. Mitt ex kommer att behålla i princip alla våra möbler och många av våra saker och jag har blivit utköpt, och behöver således köpa dessa saker på nytt för att ha till min nya lägenhet. Jag har alltså lagt ganska många inlägg om shopping och fina inköp på facebook de sista veckorna.

Det är JÄTTEBRA att människor reagerar! MEN!!!!! Borde ni inte reagera och ta kontakt med mig, prata med mig, ifrågasätta mina inköp, se rimligheten i dem och höra er för om situationen, innan ni börjar bedöma den?

Istället kom det en kommentar på bloggen. Den kom just på mitt inlägg om shopping och handlade om att jag hade gått överstyr och behövde lugna ner mig. Den var anonym. Antingen har den här personen bara råkat misslyckas i sin bedömning, men det tror jag inte. för inlägget innehöll personliga hintar. Jag tror det här är en person som jag har daglig kontakt med på facebook, men som inte vågade skriva under med sin signatur.

Så nu visar det sig att vi har uppnått precis det som jag skapade bloggen för att undvika. Stigmatisering. Bedömning utan kunskap. Personen har gjort en bedömning av mina inköp utan att veta nånting om mig eller om situationen. Man har tagit fakta 1: bipolära personer kan ibland ha problem med stora impulsinköp. och fakta 2: jucea har gjort flera inköp den sista tiden. och dragit slutsatsen att jag måste ha stora problem. Observera att jag aldrig påstår här att jag inte har problem. Det kan vara så att jag har problem. men det är inte den enda lösningen! Och om jag nu har problem vad gör man för att hjälpa mig? Man hjälper mig ju inte genom att peka med en pekpinne!

Det måste få vara ok för en kroniskt deprimerad person att få vara lite ledsen och nedstämd ibland utan att bli sjuskriven igen eller att alla antar att man är tillbaka i "det där gamla". Det måste vara ok för en bipolär person att vara riktigt glad en dag utan att vara i en ny manisk episod, eller att shoppa kul saker en dag utan att man riskerar livskapitalet. Ibland måste vi bara sluta analysera och lita på att livet är lite normalt. Mina psykologiska problem har jag till exempel ärvt från min pappa, men mina shoppingtendenser, speciellt vad gäller skor och roliga kläder, har jag ärvt från min mamma, moster och mormor! Allt man gör behöver inte vara kopplat till ens diagnos, bara för att det skulle kunna vara det. Det är, igen, jättebra att man har vänner och nära och kära omkring sig som hjälper och stöttar och ifrågasätter! Men gör det på rätt sätt, och döm inte på förhand! Ta en dialog istället, och se vart det leder! Du märker ganska snabbt om dina misstankar var rätt, och då får du ta i med starkare medel. Men annars behöver du inte göra det.

En människa med diagnos är fortfarande en väl fungerande människa. Döm inte, stötta istället!