När livet slår till och sjukdomen vaknar...

Igår var precis som jag skrev en helt vanlig dag. Det är kanske idag med. Egentligen. Men i mitt liv är det en tung dag. En sån där dag då jag blir påmind om att jag går igenom en separation och skilsmässa just nu. Det är drygt 3 veckor kvar tills jag får flytta till min egen lägenhet, och fram tills dess blir jag påmind om livet som inte blev som det var tänkt.

Tack och lov tar barnen separationen bra och är glada och postiva även om de såklart har frågor om vissa saker. Och jag försöker att ta det bra när jag är med dem också. Egentligen känns det ju bra. Det var väl kanske inte rätt det här förhållandet, och vi är goda vänner och sams och allt sånt där som människor i allmänhet verkar ha svårt att förstå sig på. Det är inga bråk och dispyter om vem som ska bo kvar i huset, vilka summor som ska byta hand för att soffan ska stanna kvar i huset och sängen inte ska det, när vem av oss ska ha barnen och alla såna där saker. Det är en väldigt smidig separation på så vis.

Men självklart är det ändå fruktansvärt tungt inombords. Jag får kämpa oerhört tungt för att hålla tillbaka tårarna ibland ute på stan eller med barnen, och ibland så ligger jag där hela nätterna och tårarna bara rinner och det går inte att stoppa. När det känns som att jag har tappat en stor del av mig själv i allt det här. När jag känner mig så tom inombords att det gör ont. Och extra ont gör det när det känns som att man blivit lämnad ensam kvar.

Det är då det är lätt att sjukdomen väcks till liv. Att man hamnar i depressiva tankemönster och destruktiva beteenden. Jag undrar varför jag finns. Varför jag är så ensam. Vad nånting spelar för någon roll egentligen. Varför kan jag inte bara ligga i sängen i resten av mitt liv. Äta godis. Dricka alkohol. Sova bort tiden. Eller varför ska jag leva alls?

Det är då jag tackar mina barn för att de finns. För jag vet att de är min räddning. För hur svart mitt liv än känns så finns de alltid där som min starka ljuspunkt, dragkraften som räddar mig från mörkret, även om det tar tid. Jag skulle aldrig kunna göra dem något ont. Och aldrig skada deras mamma. 

Så då återstår det bara ett alternativ. Nu måste jag försöka lära mig att leva med allt det här onda jag har i magen. Över allt det där som inte blev. Och över ensamheten. Men hur?

// jucea